jagarhelamittliv.blogg.se

jag är svartsjuk. Jag vill inte vara det men det är jag. Inte när jag är tillsammans med fanny, men när jag inte är det. Jag var inte det när jag var tillsammans med Julia. Eller när jag trodde jag och sara skulle bli tillsammans. Eller samantha. men jag var det på kalle. och jag tror det märktes igenom. nu har jag tappat den relationen jag hade med malin. det var inte bara mitt fel såklart, man är flera som behöver arbeta med relationer. men den försvann rätt tvärt. men idag när jag såg bilden på fanny och vida, när den som tagit bilden sitter mittemot med glas i, då kände jag svartsjukan. och det gör mig livrädd inför att träffa henne imorgon. För tänk om jag kommer må dåligt och inte kan acceptera eller tolerera att det är över och att vi ska gå vidare. jag vet inte vad som är sämsta scenariot. att det är över och det bekräftas imorgon, att hon vill vara tillsammans igen, att hon har gått vidare och skaffat en annan partner. alla tre är vidriga och skrämmer mig. jag önskar att jag kunde styra över det här. för jag vet vad jag vill, men inte hur jag ska känna. jag vill egentligen inte leva längre på det här viset. jag vill bara ha ett hus eller lägenhet borta från alla andra där jag inte behöver ha kontakt med någon. det gör ont att få som man vill. så länge jag minns ahr jag varit attraherad, dragen till, den olyckliga kärleken. Inte den som är obesvarad utan den som thåström sjunger så ofta om, som winnerbäck sjunger i dans med svåra steg, den som handlar om den misslyckade, ofärdiga, relationen som gick sönder utan att bli komplett, som lämnar sår kvar. den har ajg alltid velat uppleva. jag vet inte om det är det ja gkänner nu med fanny men det kan vara så. och är det så så är det det vidrigaste jag varit med om.

Jag var ingen jättepositiv person förr. Däremot har ju historien visat allt blivit lite bättre sen dess. Bristen på inlägg tyder på det. Stora skillnaden från 2013 är främst Ida och Frida. Jessica är kvar som vanligt. Däremot tror jag inte att jag är lycklig eller glad. Jag är kvar i likgiltigheten som spökade förr. Jag tror att jag börjar få lite koll på hur den fungerar. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att bli illa omtyckt. Vilket gör att jag är rädd för djupare relationer. Det är järnen tror jag. Såfort jag fixar en fast anställning ska jag nog testa kbt. Jag hatar inte lika mycket idag heller. Senast jag var lycklig och glad på riktigt var juni 2015. Iaf första halvan. Då hade jag ny lägenhet och jag trodde jag skulle bli tillsammans med Sara. Det var ett litet fiasko. Tråkiga med det var att jag hade ingen intention att bli ihop med henne men så tyckte jag det kändes som hon ville det. Och jag tog chansen att skaffa en riktig relation och så hade jag fattat allt fel. Merde

Jag önskar jag var någon annan. Jag vill inte leva detta livet. Jag vill leva ett liv där jag brinner för något. Jag vill leva ett liv där jag var den personen som du vill ha hos dig. Jag vill leva ett liv där mina vänner inte säger att jag är hård. Jag vill leva ett liv där jag orkar bry mig, där jag orkar engagera mig. Jag vill leva utan att vara svartsjuk. Jag vill ändå leva och känna saker. Jag vill leva utan att vara rädd för att sluta mig igen. Jag vill leva utan att på allvar vilja sluta känna. Jag vill inte vara svartsjuk eller ha allt dåligt jag känner i mig.

Läser mina gamla inlägg för första gången på flera år. Det märks hur lite som förändrats. Jag är fortfarande inte glad eller lycklig. Idag kom också det störda resonemanget igång igen. Jag använde suicidaltankar för att skingra avundsjukan. Det är helt jävla insane. Ett steg bakåt från förr när jag berömde mig över att aldrig varit suicidal. Ett steg framåt, tror jag, är att jag faktiskt var lycklig några veckor 2015. Det är vad jag kommer ihåg första gången livet. Eller har jag bara glömt bort hur det kändes förr. Hursomhelst så var det när jag fått lägenheten på Hisingen och jag trodde Sara ville vara tillsammans med mig.

jag vill ha dig

Jag vet inte på vilket vis jag älskar dig. Ibland tänker jag det är på det vanliga romantisks viset och ibland är du en lillasyster. Eller en vän.

Jag tänker att vi nog skulle vara ett bra par och ha det ganska bra tillsammans. Det är svårt att veta nu hur det skulle bli men jag tror att om du frågade mig skulle jag försöka vara tillsammans med dig.

Varför ringde du mig? Jag hade nästan helt glömt bort vad jag kände, och känner, för dig. Jag tänker ganska ofta på hur mycket jag vill att Pierre ska vara en skitsrövel och hur ni ska separera. Det är ogint och egentligen bryr jag mig inte, rent intellektuellt, men något sitter kvar. Nu när du ringde kom mycket tillbaka. Allt roligt vi hade och gjorde förra året, allt vi pratat om. Jag trodde jag gömt men icke. Det är lite jobbigt faktiskt. Jag trodde ju jag hade gått vidare.

När jag brinner ikväll är det på grund av dig. Jag trodde jag var av med dig men inte. Jag vill inte veta vem du är Jag vill inte att du finns Jag vill inte veta att du finns Jag vill inte finnas

Förresten... Det var nog sista festen. Att dricka närmare en liter vodka är inte bra. Framförallt inte när jag inte ens känner av själva spriten utan bara hamnar i läget jag hatar. Att känna mig miserabel... Jag vill inte det. steget därifrån till nåt jag ångrar är minimalt och jag har redan mycket med Ida och Julia att tänka på. Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva

Jag vet inte varför men det är typ omöjligt att släppa lina. Jag vet och förstår att hon är med Pierre. Det hindrar mig inte dock att känna avundsjuka till och från. Det är så jävla konstigt... Att o ena sidan känna sig offside. O andra sidan vara rationell.

Du ser rakt igenom mig. Jag har funderat på det du sa att jag är hård. Du har rätt. Jag är det; jag har inte tänkt på det själv men efter ha tänkt på det så. Jag har inget tålamod med de som inte passar in i min värld, jag känner ingen mänsklig samhörighet med dem. De kan lika gärna dö utan att jag skulle röra en min. I lördags såg jag en man bli grovt misshandlad på bussen, men jag kände inga känslor för honom. Jag har också svårt att bilda en relation eller vara trevlig mot någon som inte delar mina grundvärderingar. Jag blir förbannad med en gång på dumma och inkompetenta människor:

Det slår mig när jag ser besöksstatistiken att det bara är en som är inne då och då. Jag undrar vilken av er 5 det är. Oavsett vem det är som läser vill jag du ska veta att du är mig kär. Inte många har tillgång till mina tankar och sånt engagemang att de bryr sig.

Jag älskar dig och tänker göra hela livet, om ön bara bilden av dig. Uppdatering nästan tre år senare: Ja. Vi blev minnen för varandra. Bra minnen men bara minnen.

Jag behöver sällskap. När jag är ensam för länge blir jag rädd för mina tankar. Jag ser hur världen står i brand, jag ser mig själv så meningslös som jag är, jag längtar efter någonting nytt, nåt radikalt. Jag funderar på hur det skulle kännas att döda någon, funderar över nåt hjältekomplex jag har.

Men det värsta är att Jag rationaliserar bort människor; de slutar vara ett subjekt. De förvandlas till objekt, nånting långt borta, nånting annat.

Varje dag kämpar jag emot mig själv. Att inte känna så för andra. Hittills förlorar jag varför gång men det har blivit enklare nu.

Jag vill och hoppas (och tror) att jag är tillräckligt bra på det här för att kunna odla nya vänskaper och underhålla dem. För jag vill inte att Malin, Emelie, Petrus, Frida, lina, och alla andra ska försvinna från mig så som alla mina andra vänner har gjort.

Amnesia igen. Det är värdelöst. Jag tror jag ska gå och kolla upp det där. Händer ganska regelbundet och håller i sig några dar en vecka.

Enda gången jag kan somna är när jag blir helt utmattad.

O andra sidan är jag en som tänker bäst på nätter. Så det här kanske är bra för mig egentligen. Jag hinner tänka färdigt mina tankar i högre grad.

Det är lite konstigt med Lina. Eller rättare sagt, inte konstigt med henne utan med mig. För ibland känns det som att jag har andra känslor än vänskap för henne. Ibland känns det som det är vänskap jag känner.

Den här ambivalensen är det som är konstig. Det är lite svårt att veta vad jag egentligen känner. Så det är det jag mest går omkring och tänker på.

jag vill inte det ska bli som med Samantha. Men inte heller som med Malin. det är svårt att veta vad jag egentligen känner....

Idag lärde jag mig lite om mig själv.
Jag har ökad självinsikt i de patriarkala strukturerna jag reproducerar.

Jag ger mig själv för nycket utrymme och tolkningsföreträde. Nu ska jag börja arbeta på att förbättra det.


Men jag har också mer på senare tiden fått mer och mer ökade konflikter mellan mitt personliga, individualistiska, bekväma sätt jag vill leva på och marxismen.

Det sätt jag känner att jag vill ha som eget är starkt påverkat av laveyismen, den traditionella satanismen. Jag vet att marxismen är korrekt, jag vet att min känsla för laveyismen är en produkt av min medelklassbakgrund.

Men det är jävligt jobbigt att vara med i ett parti där de flesta medlemmar är fyllda av okunskap och knappt kan tänka efter själva utan ha läst en artikel av Lenin.

Det är också skitjobbigt att ständigt vara inopposition mot hela världen.

Jag önskar att marxismen hade varit felaktig på samma vis som liberalismen. Men tyvärr är marxismen korrekt och mina individuella tankar och idéer måste ses i det ljuset.

J!!!

Nu har det gått en vecka utan att jag kan sova. Det börjar bli svårt att skilja på när jag är vaken och drömmen. Jag vet inte heller vad som är verkligast. Drömmarna eller när jag är vaken. Ibland tror jag att jag skulle kunna se det som drömmen är livet, och tiden jag är vaken är drömmen.

Jag hade tänkt skriva massa motioner till partiet. Men det blev inte av. Får vänta två år till nästa gång. Det är bristen på verklighetsförankring och engagemang som återigen har varit framme.

Jag har inte märkt att det redan är två veckor sen jag träffade mina vänner. Och snart 1 månad sen jag träffade Frida. Det känns som det var igår. Mer eller mindre två förlorade veckor jag bara minns fragmentariskt.

Är över en månad sen jag träffade Malin senast. Är nog 6 veckor sen tror jag. Men det är coolt ändå. För det känns inte som att hon tänker på sånt. Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför henne. I huvudet nu så känns det som att allt är över nu. Fast hur jag skulle känna det om vi träffades vet jag inte. Förhoppningsvis inget.

Jag har fått reda på varför Sam har varit skum. Nu när jag vet det är det mycket enklare att förstå hur och varför det blev som det blev. Jag har också hopp, ett seriöst, hopp om att vi kommer bli vänner på riktigt i framtiden när hon är redo.

När man inte sover och inte vet vad som är verklighet är det, känns det som, enklare att komma i kontakt med känslor. Jag frågar mig ofta vad det är för känslor jag har till heroin.

Och jag kan inte svara på dem. Hon betyder så mycket för mig och har gjort så ett bra tag. Men de känslorna har varit undantryckta och aldrig tänkts eller pratas om. Och nu kommer alla på en gång. Det är som en stor flodvåg slår mig omkull varje gång jag försöker tänka på det.

Det gör mig lite orolig.

Du gjorde mig jätteglad när du skrev att du läser mina inlägg här. Jag kanske inte alltid håller med om att jag skriver bra. Är ju ingen poet eller lyricist liksom. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att vi hör av oss till varandra! Och det gör vi hela tiden! Det gör mig jävligt glad. :)

Så som du varit för mig för en månad sen ska jag vara för dig. Du sa så många bra saker och hjälpte mig så mycket. Nu är det min tur att hålla dig i handen och hålla i paraplyet.