Jag ser dig rätt ofta inloggad på facebook. Jag följer dig på instagram. du ser mig på båda ställena.
Jag förstår varför du har ignorerat mig, och antagligen kommer fortsätta att göra det. jag vet att det inte är personligt. Inte till 100%.
Men det känns ändå bara så konstigt. jag tycker inte om när det känns konstigt.
jag har frågat dig 3 gånger nu om du tycker vi ska försöka vara vänner eller inte. Du har svarat 3 gånger att du vill det. Så jag antar att du faktiskt vill.
Jag tänker vänta på dig. Iallafall ett bra tag till. Men det är ju så att för varje vecka som går utan nån form av kontakt desto svårare kommer vi få att bygga upp nån relation. Jag inser dethär. Frågan är om du gör?
Det enda i hela situationen som inte är negativt är att det faktiskt är ditt ansvar det blev såhär. Jag har flera gånger försökt skapa kontakt men det har inte fått nån respons. det var du som tog iniativet till att vi hamnade i varandras armar. det var du som slutade höra av dig. det var du som slutade svara i telefon, på facebook, på sms. Det var du som byggde upp muren. Det är fortfarande du som bygger den högre.
Jag är mottaglig idag, jag är mottaglig imorgon. jag var mottaglig igår för en förändring. jag ser alltid framåt så mycket jag kan. Jag är övertygad om att vi till slut kommer hitta vägen till varandra. Eller iallafall en väg till ett ställe där vi båda vet var vi har varandra. jag kommer inte, tror jag, någonsin stänga dörren helt för dig. Det är inte en sån person jag är.
jag har varit självisk, jag har varit okänslig, jag har varit arg, jag har varit ledsen, jag har varit ointresserad av världen. I mångt och mycket är jag fortfarande det. Men jag har aldrig. aldrig. aldrig någonsin varit någon som stänger dörrar.
Så när du vill att vi ska vara en del av varandras liv. Då vill jag det med.