jagarhelamittliv.blogg.se

Nu har det gått en vecka utan att jag kan sova. Det börjar bli svårt att skilja på när jag är vaken och drömmen. Jag vet inte heller vad som är verkligast. Drömmarna eller när jag är vaken. Ibland tror jag att jag skulle kunna se det som drömmen är livet, och tiden jag är vaken är drömmen.

Jag hade tänkt skriva massa motioner till partiet. Men det blev inte av. Får vänta två år till nästa gång. Det är bristen på verklighetsförankring och engagemang som återigen har varit framme.

Jag har inte märkt att det redan är två veckor sen jag träffade mina vänner. Och snart 1 månad sen jag träffade Frida. Det känns som det var igår. Mer eller mindre två förlorade veckor jag bara minns fragmentariskt.

Är över en månad sen jag träffade Malin senast. Är nog 6 veckor sen tror jag. Men det är coolt ändå. För det känns inte som att hon tänker på sånt. Jag vet fortfarande inte hur jag känner inför henne. I huvudet nu så känns det som att allt är över nu. Fast hur jag skulle känna det om vi träffades vet jag inte. Förhoppningsvis inget.

Jag har fått reda på varför Sam har varit skum. Nu när jag vet det är det mycket enklare att förstå hur och varför det blev som det blev. Jag har också hopp, ett seriöst, hopp om att vi kommer bli vänner på riktigt i framtiden när hon är redo.

När man inte sover och inte vet vad som är verklighet är det, känns det som, enklare att komma i kontakt med känslor. Jag frågar mig ofta vad det är för känslor jag har till heroin.

Och jag kan inte svara på dem. Hon betyder så mycket för mig och har gjort så ett bra tag. Men de känslorna har varit undantryckta och aldrig tänkts eller pratas om. Och nu kommer alla på en gång. Det är som en stor flodvåg slår mig omkull varje gång jag försöker tänka på det.

Det gör mig lite orolig.

Du gjorde mig jätteglad när du skrev att du läser mina inlägg här. Jag kanske inte alltid håller med om att jag skriver bra. Är ju ingen poet eller lyricist liksom. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att vi hör av oss till varandra! Och det gör vi hela tiden! Det gör mig jävligt glad. :)

Så som du varit för mig för en månad sen ska jag vara för dig. Du sa så många bra saker och hjälpte mig så mycket. Nu är det min tur att hålla dig i handen och hålla i paraplyet.

jag älskar dig oerhört mycket. Jag tror jag kommer flytta till din stad.

Det känns lite skumt nu med Samantha. Vi kommer nog aldrig bli vänner. inte på det viset jag hade velat ha det. Det blev så konstigt efter det första mötet. Sen dess har det verkligen bara varit kallt.

Redan första gången jag träffade henne/dig (ja, jag skriver så. En dag kanske du läser vad jag skrivit.) så fanns det ingen koppling.
Vi verkar inte matcha varandra personlighetsmässigt. Det är väldigt synd för på pappret ser vi ut att vara perfekta och klicka.

men finns det ingen personkemi finns det inte.

Jag vill verkligen, och tänker alltid hoppas, att vi någon gång ska hitta nåt bränsle för att tina upp varandra.