funny
jag är svartsjuk.
Jag vill inte vara det men det är jag. Inte när jag är tillsammans med fanny, men när jag inte är det. Jag var inte det när jag var tillsammans med Julia. Eller när jag trodde jag och sara skulle bli tillsammans. Eller samantha.
men jag var det på kalle. och jag tror det märktes igenom. nu har jag tappat den relationen jag hade med malin. det var inte bara mitt fel såklart, man är flera som behöver arbeta med relationer. men den försvann rätt tvärt.
men idag när jag såg bilden på fanny och vida, när den som tagit bilden sitter mittemot med glas i, då kände jag svartsjukan. och det gör mig livrädd inför att träffa henne imorgon. För tänk om jag kommer må dåligt och inte kan acceptera eller tolerera att det är över och att vi ska gå vidare.
jag vet inte vad som är sämsta scenariot. att det är över och det bekräftas imorgon, att hon vill vara tillsammans igen, att hon har gått vidare och skaffat en annan partner. alla tre är vidriga och skrämmer mig.
jag önskar att jag kunde styra över det här. för jag vet vad jag vill, men inte hur jag ska känna.
jag vill egentligen inte leva längre på det här viset. jag vill bara ha ett hus eller lägenhet borta från alla andra där jag inte behöver ha kontakt med någon.
det gör ont att få som man vill. så länge jag minns ahr jag varit attraherad, dragen till, den olyckliga kärleken. Inte den som är obesvarad utan den som thåström sjunger så ofta om, som winnerbäck sjunger i dans med svåra steg, den som handlar om den misslyckade, ofärdiga, relationen som gick sönder utan att bli komplett, som lämnar sår kvar.
den har ajg alltid velat uppleva. jag vet inte om det är det ja gkänner nu med fanny men det kan vara så. och är det så så är det det vidrigaste jag varit med om.